Berberys Atropurpurea - Häggmispel

                                     

Plantans höjd 40-70cm                   asolig       

   

                                   

Berberis thunbergii växer naturligt i södra och centrala Japan samt i Kina. Artepitetet (thunbergii) kommer från den svenske botanikern Carl Thunberg, eftersom han var den första västerlänningen som dokumenterade observationer av växten i Japan 1784. Sedan dess har den, tack vare sin lättodlade, lättförökade och tåliga natur, spridits för trädgårdsbruk till nästan alla kontinenter och i gynnsamma områden har den på sina ställen förvildats. Flera sorter med avvikande växtsätt och bladfärger har också förädlats från Berberis thunbergii. En sådan är den relativt lågväxande, violettröda ’Atropurpurea’, eller purpurberberis, som är känd sedan 1887. Dess sortbeskrivning skrevs av Leon Renault 1913. Enligt uppgift introducerades den på marknaden först av Leon Chenault genom hans plantskola ”Chenault et Fils” i Frankrike 1923.

Purpurberberis kan på en gynnsam plats växa till en cirka 0,5 – 1 meter hög och bred, lövfällande, taggig buske. Taggarna är ca 0,5-2 cm långa och 0,1-0,3 cm tjocka, och sitter enskilt. ’Atropurpurea’ blir vanligtvis en något klotrund buske. Dess växtsätt är initialt upprätt, men blir gradvis en bredare, tät buske, då dess sidogrenar böjer sig utåt. Sortens tillväxthastighet är medelmåttig. På en gynnsam plats kan den som bäst växa ca 20 cm per år. Sortens unga skott är vackert rödbruna. Bladen, som sitter omväxlande, är små, ca 1-3 cm långa och 0,7 cm breda, med en ovalt rund eller omvänt äggrund form. Färgen på bladen är violettröd på ovansidan och något ljusare på undersidan. På hösten får bladen en vacker orangeröd höstfärg. Växtens rotsystem är tätt och ytligt.

Purpurberberis kan blomma tidigt på sommaren med små, enkla, milt doftande, 5-10 mm stora, tvåkönade enstaka blommor eller 2-5 blommor i samlade blomställningar. Blommorna är gula; blommans foderblad har en röd nyans, kronbladen är ljust gula. Blomningen kan vara i nästan tre veckor. Blommorna är populära bland pollinerare. Om pollineringen lyckas producerar sorten små, högst cirka en centimeter stora, klarröda, glänsande bär. De ovala bären mognar i september-oktober och stannar vanligtvis kvar på grenarna långt in på vintern. De är ätliga som mogna och rika på C-vitamin, men är bittra. Övriga delar av växten, som omogna bär, är däremot milt giftiga.

Purpurberberis trivs bäst på en solig växtplats, men klarar sig även i halvskugga. Bladens färger är som klarast på en solig plats. Sorten är anspråkslös när det gäller växtplats, men trivs bäst i näringsrik, frisk och väldränerad jord. Växten tål inte långvarigt stående vatten vid rötterna och trivs inte i kompakt lerjord. När den väl har etablerat sig tål den även torka och vind. Berberis thunbergii trivs även i stadsmiljö. Växten tål beskärning väl och passar även bra som en liten häckväxt. Bladlöss och vissa skadeinsekter kan ibland förekomma. Hjortar och harar sägs lämna växten ifred.

• Härdighetszon: I-IV
• USDA 4
• Soligt-halvskugga
• Ph-rekommendation: 6.0–7.5

Purpurberberis är en mörkrödbladig form av Berberis thunbergii, som passar bra som häck eller solitärbuske, även tillsammans med barrväxter. Höstfärgen är röd. Busken är giftig, men mogna bär är ogiftiga, dock oätliga. Busken tål sol och vind väl, men trivs även på en något skuggigare växtplats.

Busken behöver sällan, om någonsin, beskäras. Dåliga och torra grenar klipps bort vid behov.

Denna växts rötter har behandlats med mykorrhiza!